Det är det jag gör. Sitter på mitt gamla rum med alla dörrar stängda och trötta, utmattade tårar bakom ögonen som inte ens orkar komma ut. Är det så här det känns att vara deprimerad? Är så trött på allt och känner för att slåss och skrika men jag vet att det inte kommer kännas ett dugg bättre efteråt, för det har det aldrig gjort tidigare. Det har inte ens gjort minsta lilla skillnad för det finns någon annan som är viktigare men som inte borde vara det.

En äcklig jävla typ som inte kan visa respek och hänsyn, en som inte bryr sig det minsta om någon annan och som bara gör vad han själv tjänar på. Sitter och förväntar sig att bli serverad som en äcklig jävla gris.. Nej, inte ens det, för det sägs ju att grisar är renliga. En ko. Kossor skiter på andra och sig själv. Men nej, det ingår i ko-beskrivningen. Jens är bara en äcklig jävla människa.

Hade inte Jens funnits här de senaste 9 åren hade allt varit bra, jag kanske till och med hade varit lycklig just nu. Mest troligt faktiskt för det mesta är hans fel + alla ni som älskar honom utan att veta vad det faktiskt är ni älskar; En dålig människa.

Det känns som att jag sitter fast, det är inte meningen att jag ska befinna mig här och känna så som jag gör, detta ska ju vara "the time of my life" men jag har nog aldrig mått sämre någonsin.